Läs mer

 

Samtal

 

Samtal är en avgörande skillnad som skiljer oss från djuren, det är människans naturliga sätt att komma till insikt, hantera svåra upplevelser eller förstå varandra i olika relationer. De flesta arter kommunicerar, men människan har fått förmågan att kommunicera genom språket.

 

Man kan få insikt om egna hinder eller upptäcka styrkor man inte kände till. Så länge personen själv är motiverad till förändring eller hjälp är samtal nästan alltid verkningsfullt. Man kan få vägledning, hjälp att se sammanhang, reda ut varför man känner att man saknar kontroll över privatlivet, eller hur man kan hantera oönskade känslor.

 

En utomstående kan fungera som samtalshjälp utan att vara partisk i relationer där man kört fast i argumentationer som inte leder någon vart.

 

Det finns ingen regel för när man behöver någon att samtala med, det är helt upp till den behövande. En kurator ska sakligt kunna samtala om vilka svåra situationer som helst, utan att lägga in värderingar eller känsloyttringar. Det ska gå att ha ett samtal utan skam eller skuld.

 

Man ska också känna sig bekväm med den man har samtal med. Det är aldrig fel att avbryta för att personkemin inte stämmer och det är alltid du som avgör. Utan en bra kontakt blir samtalet verkningslöst.

 

Ibland behövs mer hjälp än en kurator kan ge. Då kan man gemensamt komma överens om att endast samtal kanske inte är verkningsfullt. 

 

Kurator online, fungerar det?

 

Det finns en negativ trend i samhället som av yttre omständigheter trots allt blivit något positivt. Allt fler i vårt moderna samhälle upplever svårigheter, alla på ett högst personligt plan. Hjälpen som finns att söka sig till är vårdcentraler, allmänpsykiatrin och barnpsykiatrin. För unga finns i en del kommuner Första Linjen och olika kommunala och privata verksamheter som stöd. Även Svenska kyrkan har viss hjälp att erbjuda och det finns säkert fler alternativ.

 

Allmänpsykiatrin för vuxna har ofta komplicerade ärenden och man tvingas prioritera det före ”lättare” psykisk ohälsa. Det hjälper tyvärr inte den som mår dåligt i stunden. Barn och ungdomar har oftast bara BUP, Barn- och ungdomspsykiatrin, att vända sig till och där har man tvingats prioritera den lavinartade ökningen av neuropsykiatriska utredningar, ADHD, autism mm. Absolut nödvändigt men utredningarna i sig tar så mycket resurser att man inte hinner ta hand om det egentliga måendet som det kan föra med sig att leva med en funktionsnedsättning.

 

Benämningen funktionsnedsättning i samband med neuropsykiatriska diagnoser är en hel diskussion i sig och den funderar jag på i ett annat stycke om NP, men min bestämda åsikt är att det blir en funktionsnedsättning först när samhället ställer krav man inte kan leva upp till. Det kan låta provokativt när många lider av ångest och olika fobier som kanske inte direkt kan härledas till omgivningens krav, men trots allt befinner sig den personen i en omgivning eller sammanhang som blir för svårt att hantera.

 

Vårdcentraler prioriterar inte psykisk ohälsa och remitterar eller hänvisar vidare. I viss mån finns naturligtvis kuratorer på vårdcentralerna men det räcker inte till. Det finns också företagshälsovård men den är knuten till den specifika arbetsplatsen och ska ofta godkännas av chef efter bedömning. Vuxenhabiliteringen har ett gott mottagande men det är förbehållet patienter med en autismdiagnos eller att man tillhör LSS personkrets.

 

Även där märker man av ett ökat inflöde i takt med att allt fler ungdomar diagnosticeras hos BUP, ofta med svårare problematik som ibland kräver samarbete med allmänpsykiatrin.

 

Detta sammantaget har lett till att många aktörer har tvingats tänka om. Personal upplever otillräcklighet och politiker kräver ”produktion”. Behovet av stöd och hjälp är större än tillgången och det är svårt att få hjälp i rimlig tid. Sitter man i en jobbig situation eller mår dåligt vill man inte ha hjälp om 6 månader.

 

I viss mån har det blivit vanligare med gruppbehandling med tanken att hjälpa flera personer vid samma tillfälle, samtidigt som klienterna kan utbyta erfarenheter och skapa igenkänning och samhörighet. Det skapar också fler klientmöten per behandlare så tanken är att det ska bli en win-win-situation.

 

Det passar dock inte alla. Någon klarar inte gruppmedverkan, någon klarar inte att ta sig till vården, andra har problem som ska hanteras på ett persoligt plan eller i familjen. Ytterligare en parameter kommer in här. Vården är oftast koncentrerad till de större städerna, samtidigt som vi strävar efter en rättvis och jämlik vård.

 

Det blir inte lika villkor när några har vården på cykelavstånd och andra kan få resa 20 mil för samma vård. Av den anledningen har landstingens mottagningar ofta resorter, personalen reser till närliggande orter vissa dagar i veckan i länet. Man blir åtkomligare för några klienter men samtidigt förloras tid till restid istället för klientmöten. I både Landsting och kommuner blir det allt vanligare att man provar på online-möten via Skype och liknande kanaler.

 

De som snabbast tagit till sig konceptet är barn och ungdomar som redan är vana att umgås med kompisar online, men även vuxenvärlden är alltmer uppkopplad idag. För många är det också jobbigt att träffa nya människor eller ens ta sig ut hemifrån, och då är videomöte ett utmärkt alternativ.

 

Så JA, det inte bara fungerar med onlinemöten, ibland är det t.o.m. en bättre lösning och mer avdramatiserat än att ta sig till en klinik.

 

Men, man ska alltid ta hänsyn till situationen, mående och vad som fungerar för den enskilde.

 

 

 

Neuropsykiatriska diagnoser

 

Då tänker man oftast på ADHD, ADD, Autism. Det finns olika åsikter om nödvändigheten att sätta ett namn på det.

 

Först och främst skulle jag vilja byta ut ordet diagnos i sammanhanget, åtminstone när det kommer till barn och unga. Ordet diagnos i sig kan vara stigmatiserande och leda till att man själv eller andra tänker sjukdom. Jag skulle hellre kalla det modellförklaring för det är vad det är. Man ser att individen stöter på problem inom vissa områden och har satt upp visa kriterier för att man då ska falla under en viss diagnos. Sådana kriterier skulle vi kunna göra en uppsjö av så att alla fick en tilldelad diagnos.

 

Att vi inte gör det är för att det blir intressant eller nödvändigt först när det skapar problem i vardagen, d.v.s. när samhället, omgivningen omkring oss, ställer krav som individen inte kan leva upp till. Det är tidsanpassat och de diagnoser vi har idag skulle t.ex. inte passa in för 100 år sedan när kravbilden såg helt annorlunda ut. Det är en av flera anledningar till att diagnoserna ökar, kraven på individen har förändrats.

 

En funktionsnedsättning blir det först när man inte har förmåga att genomföra det som förväntas. Det är t.ex. en funktionsnedsättning att inte ha några ben om man ska springa 100 meter men inte om man ska sitta ned och skriva en bok.

 

Skola och frånvaro

 

Har du ett barn som inte går till skolan? Som inte kan berätta varför det är för svårt att ta sig ut genom dörren eller in på skolan? Skolan idag har blivit tuffare, det kan vi enkelt konstatera, det ställs högre krav idag än för 20 år sen. Eleverna ska vara mer självständiga, planera sitt eget arbete och söka kunskap. Det räcker inte med faktakunskap, eleven förväntas att själv söka kunskap och ska dessutom kunna analysera och reflektera över den. Inte ens alla lärare förstår kunskapskraven och det kan vara svårt att skilja på förväntningarna på högstadienivå och universitetsstudier. 

För många fungerar det trots allt men med olika resultatnivå och påverkan på mående och självkänsla.

 

För många elever dock, med och utan neuropsykiatriska svårigheter, blir det en för tuff miljö. Vi får fler och fler s.k. ”hemmasittare”. (ett avskyvärt ord, som om de vill sitta hemma, en vuxen utbränd sjukskriven person skulle aldrig kallas hemmasittare) Tre aktörer förutom föräldrarna själva verkar för att få barnen till skolan. 

BUP, skola och socialtjänst. Allt för ofta lägger varje aktör fokus på sitt eget område och barnet blir i ett vaacum någonstans i mitten.

 

Skolan och pedagogerna gör ofta ett enormt arbete, man vänder på varenda sten för att få till en dräglig skolsituation. Många gånger lyckas man bra. Sen har vi de barnen där man har kunnat se ett mönster tidigare, men man agerar inte förrän det är påtagligt; barnet är inte längre i skolan. Enligt TV4:s Kalla Fakta (181203) var 5500 barn hemma mer än halva höstterminen -18.

 

Många är de föräldrar som känner vanmakt, de får inte sitt barn till skolan, skola och socialtjänst pratar om skolplikt och BUP gör vad de kan för att skapa rutiner för eleven som ska underlätta återgång till skolan. Jag säger eleven för i de här sammanhangen glömmer man ofta bort barnet, individen, och fokuserar på "eleven" som ska tillbaka till skolan.

 

En viktig del är att se barnets förmågor eller brister. Finns det neuropsykiatriska svårigheter? Saknar barnet förmåga att se sammanhang, hamnar ofta i konflikt, svårt att se sociala spelregler eller sortera alla intryck vi bombaderas med dagligen?

 

Men oavsett orsak, hur ofta pratar man med barnet/ungdomen själv, verkligen pratar om den situation de befinner sig i utan att i varannan mening flika in att man måste gå i skolan?

För många av de här barnen är det som att säga att vatten är vått. De VET redan att man måste gå i skolan. Det kallas till möte efter möte där ofta 4 till 12 personer sitter med och eleven själv som ska föra sin talan och berätta hur det ska göras för att skolan ska fungera.

 

Att sätta ett barn/ungdom i den situationen med ett antal vuxna är en ren gisslansituation. Det är ett stort antal vuxna med ett enda intresse, att eleven ska tillbaka till skolan och det löser alla problem. Eleven själv går med på alla förslag i brist på bättre svar. Vad man inte förstår är att den skolan är ett sammanhang eleven inte klarar av. Eleven själv kan oftast inte svara på vad problemet är, då hade det inte varit ett problem. Men vi måste bli bättre på att lyssna inifrån.

 

Många av de här barnen får träffa psykologer och kuratorer. Det finns säkert det som är fruktsamt, de barn som blir hjälpta, men allt för ofta säger barnen själva att det bara tjatas på dem. Många får inte ens träffa någon att prata med. Det kan vara lång kö, det kan vara barnet självt som inte klarar att träffa ännu en som säger fel saker.

 

En flicka i högstadiet sa till mig:

 

"Om du står på kanten av ett djupt stup, och jag lovar att det inte är farligt att hoppa, skulle du hoppa då?"

 

Barnen/ungdomarna behöver höra att det är okey, det är okey att må dåligt och inte kunna svara på varför man inte lyckas. Som förälder måste man få höra att det är okey att göra så gott man kan, få förståelse för att det känns fruktansvärt att jaga sitt barn varje dag för att omgivningen hotar med skolplikt.

 

Det finns inte alltid ett svar men man kan kanske närma sig en lösning, en öppning till en vardag som inte är perfekt med skolgång fem dagar i veckan, men som kanske öppnar upp för alternativ. Se möjligheter i mörkret och att det ändå kan finnas en framtid.

 

Copyright © 2018 - All Rights Reserved

Peter H Nilsson